Blogg

9. maj, 2017
Ursprungligen postat 2015-10-01.
 
 

Får jag lov att presentera Ferdinand Hjulben?

Han är en ovanligt lugn och fin tjur.

Förutom att han uppför sig fint är han också ett Working Equitation (WE) -hinder och var väldigt lätt att tillverka.

Först skissade jag upp en tjursiluett på papper, där jag fokuserade på att det skulle vara en form som var så stabil och hållbar som möjligt. Den skulle dessutom vara så lätt som möjligt att såga ut.

Därefter förde jag på frihand över skissen till en spånskiva och sågade ut med sticksåg. För att göra tjuren mer stabil och hållbar använde jag sedan den utsågade tjuren som mall och gjorde en till likadan, så att jag skulle kunna skruva ihop de två skivorna med varandra. 

Jag tillverkade en svanstofs av svart gaffatejp som jag placerade mellan de två skivorna innan jag limmade dem och skruvade ihop dem, så att tofsen klämdes fast på sin plats. Jag drog också en skruv genom fästet till tofsen för att den skulle sitta fast ordentligt.

Därefter kapade jag till två reglar som jag skruvade fast så att de stack ner en bit nedanför klövarna, för att jag skulle kunna ställa dem i två gamla däck och på så vis få tjuren att stå upp. Tjockleken på reglarna valdes efter hur stora hålen är i fälgarna.

Nu var det dags för målning, ett uppdrag som jag satte barnen på. Voila- tjuren var färdig!

Ringhållaren på tjurens manke är gjord av två yoghurthinkar som är lite sönderskurna och ihoptepade samt klädda med gaffatejp. Ringen tillverkades av den översta delen av en lingonsyltshink, även den klädd med gaffatejp.

Precis allt material utom målarfärgen och tejpen är återvunnet.

Hästarna tyckte först att Ferdinand var en läskig typ, men nu har de vant sig och Ferdiand dubbelarbetar som infångare till hinder.

9. maj, 2017
Ursprungligen postat 2015-05-05.
 

Att avla fram ett eget föl är jättekul. Så länge allt går bra. Speciellt om stoet som är mamma till fölet är ens speciella favorit och älskling. Desto värre blir det då om saker och ting inte går som de ska vid dräktighet och fölning.

Så här är det: De allra flesta fölningar går bra. De som inte går bra har en förmåga att gå åt skogen rätt så kvickt. Med kunskap och rutin ökar chansen att man klarar av att reda ut de eventuella komplikationer som tillstöter. Samtidigt så är det så att oavsett om du är den mest erfarne uppfödare man kan tänka sig, med hundratals fölningar bakom dig, så finns det saker du inte kan fixa och ston och föl som inte går att rädda.

Häromdagen inträffade vår första (och jag hoppas verkligen att det är den sista) katastroffölning. Det har varit nära ögat några gånger förut, men då har vi lyckats lösa det hela. Vi har haft sammanlagt en bit över fyrtio lyckade fölningar, så statistiskt visste vi ju att en fölning med katastrofutgång var att vänta. Fölet låg fel på två sätt, det första felläget lyckades vi rätta, men inte det andra. Fölet dog innan vi hade fått ut det och vi tvingades ta beslutet att avliva Kewpie för att förkorta hennes lidande.

Nu är det så att inte alla har sådan tur att de får fyrtio lyckade fölningar innan det går åt skogen. Jag känner flera stycken som har förlorat både sto och föl på första försöket att avla.

Om du funderar på att ta ett föl på ditt sto, tycker jag att du ska ställa dig själv följande frågor: Om jag förlorar stoet, kommer jag att förlåta mig själv? Är chansen att få ett föl värt risken att förlora både sto och föl? Är svaret nej på någon av de frågorna, tycker jag att du ska köpa dig ett föl istället.

Det finns naturligtvis massor av fler frågor man bör ställa sig innan man börjar avla, som är mitt sto friskt och fritt från defeker, kommer hon att tillföra aveln någonting, har jag möjlighet att vaka över stoet dygnet  runt i vad som kan bli flera veckor? Om stoet dör men fölet klarar sig, har jag möjlighet (tid och ekonomi, mjölkersättning är DYRT och fölet behöver mat dygnet runt) att ta hand om ett moderlöst föl?

Det är så lätt att ha en romantiserad bild av lyckliga ston med söta föl och kanske ännu lättare att förtränga risken att man kan förlora sitt sto.

Vi kommer att fortsätta med vårt avelsarbete, det är liksom det vi gör. De fölston vi har, har vi av den enkla anledningen att vi ska ta föl på dem. Givetvis älskar vi dem och vill att de ska må toppenbra hela tiden, givetvis var det alldeles fruktansvärt häromnatten när Kewpie och hennes föl dog. 

Tänk hur ännu mycket värre det hade varit om hon hade varit vårt enda sto, om hon hade varit min träningskompis i flera år och planen hade varit att vi efter fölet skulle träna vidare i ett antal år. Hade det varit förutsättningarna, hade jag inte betäckt.

9. maj, 2017

Att få en balanserad, följsam och oberoende sits där timing och känsla för ridningen blir lätt är vad alla ryttare strävar efter.

Vägen dit kan vara både lång och besvärlig och många ryttare kommer heller aldrig fram till det målet. 

Men att lära sig att sitta korrekt behöver inte vara så omöjligt eller besvärligt som det ofta är.

Många instruktörer lär ut sitsen genom att utgå från hur en korrekt sits ser ut och sedan beskriva för eleven vad den behöver ändra på, till exempel flytta tillbaka skänkeln, dra tillbaka axlarna och så vidare.

Det här är inte något särskilt effektivt sätt att lära sig en korrekt sits och därför är det ofta så att ryttare faktiskt aldrig lär sig att sitta till häst med en balanserad och följsam sits där det går att inverka med timing.

En god sits har man, då man avslappnat och i balans kan följa hästen i dess rörelser utan att störa den. I den sitsen blir det möjligt att inverka med timing och effektivitet utan att använda styrka.

Det ena fungerar inte utan det andra. För att kunna sitta utan spänningar måste man vara i balans. Eftersom hästen rör sig kan du bara vara i balans om du är avslappnad och följsam.

Balans uppträder i olika riktningar. Det betyder att något som ser balanserat ut från ett håll, kan vara ur balans om du tittar från en annan riktning.

Det och det faktum att ingen av oss har en helt symmetrisk kropp, gör att en instruktör omöjligt kan se exakt det läge du ska sitta i för att vara balanserad. Det läget som är korrekt och balanserat är dessutom evigt föränderligt eftersom hästen rör sig.

 

Det som däremot kan hjälpa dig är sitsövningar som utmanar din jämvikt och berättar för dig när du är ur balans och ännu viktigare, får dig att hitta det läge där alla delar i din kropp balanserar perfekt ovanpå varandra. I hästens rörelser måste det här läget sedan ständigt återupptäckas.

 

Tidningen Islandshästen har nu en artikel på två uppslag om min sitsträningsbok "Sitsträning i praktiken". I samband med det kör vi en kampanj med specialpris på boken, så passa på att beställa den nu.

Här kan du köpa "Sitsträning i praktiken".

9. maj, 2017

Ursprungligen postat 2015-05-25.

Varje år brukar jag skriva ett blogginlägg där jag påminner om att ammajouren finns och hur viktigt det är att de som har ett moderlöst föl eller ett sto som förlorat sitt föl anmäler dit, eftersom det är det bästa sättet för samordning av föl och ammor som vi har.

I år skrev jag aldrig något sådant inlägg, jag trodde nog att vid det här laget känner alla till ammajouren och använder sig av den om det behövs. Strömmen av inlägg på Facebook där det söks amma till föl som vid närmare kontroll inte är utlagda på ammajouren visar att det här är kunskap som fortfarande behöver spridas. Årets viktigaste länk är alltså fortfarande den här: Ammajouren.

Har olyckan varit framme och stoet har gått bort, se först av allt till att fölet får i sig tillräckligt av bra råmjölk, i tid! Det här gäller såklart alla föl, även de som har sin mamma i behåll. Innan fölsäsong, se till så att du på ena eller andra sättet har tillgång till råmjölk, även om stoet inte går bort vid fölningen så kan det behövas råmjölk av andra orsaker, mjölken kan vara av dålig kvalitét, det kan finnas för liten mängd och stoet kan helt enkelt ha läckt ur all råmjölk innan fölningen.

Kort sagt, se till att du har råmjölk. Det kan vara så att du har sparat råmjölk i frysen sedan tidigare år, du kanske har ett stuteri med råmjölksbank i din närhet där du vet att du snabbt kan få tag på om du behöver. Det finns också frystorkad råmjölk att köpa och nu finns det också råmjölk i pastaform som ges med en spruta modell avmaskningsspruta. Under de första sex timmarna (samma tidsperiod som gäller för att få i fölet råmjölk) kan man också ge fölet plasma i nappflaska, de brukar dricka det utan problem.

Värt att nämna är att det brukar gå att mjölka ur råmjölk i juvret även på ett dött sto, inte en speciellt rolig syssla, men här gäller det att rädda fölets liv.

Skulle fölet av någon anledning inte ha fått i sig tillräckligt med antikroppar, eller om du av någon anledning inte vet hur mycket antikroppar fölet har fått i sig, måste fölet istället få plasmadropp, vilket en veterinär ger. Utan antingen råmjölk i tid eller plasmadropp, kommer fölet att dö.

När man står där med ett moderlöst föl, är näringen åt fölet den enkla biten att lösa. De mjölkersättningar för föl som finns på marknaden är bra, även om det är rejält dyrt och kan vara lite knepigt att få tag på. Att föda upp på konstgjord väg är dessutom väldigt arbetsamt. Det som däremot kan vara lite svårare att lösa är att hästen får växa upp och bli just en häst.

Fölet behöver en vuxen häst som ger trygghet och uppfostran och allra helst ska fölet precis som alla andra föl ha tillgång till en hästflock med fölkompisar.

Det allra viktigaste är att man ser till att fölet får en uppväxt där den får vara med andra hästar som kan uppfostra den och lära den att den är en häst, samt att man gör allt man kan för att inte överhantera fölet, fast att det är sötast i världen och det är synd om den som förlorat sin mamma.

Enklast (Och billigast!) är om man kan få det att fungera med en amma. Därför anmäler man  lämpligen sitt moderlösa föl omedelbart till ammajouren. Det är även viktigt att de som har ett sto som är lämpligt som amma också anmäler till ammajouren. Har man för avsikt att låta ett sto som förlorat sitt föl bli amma, bör man mjölka stoet så att mjölkproduktionen hålls igång.

 

Får man tag i en amma, är det absolut bäst att stoet flyttas till fölet och inte tvärtom. Fölet är mycket känsligt för att transporteras och byta miljö. Det är dessutom i allmänhet mycket jobb med att få en amma att acceptera ett nytt föl, det rimliga är att det är fölägaren som gör det jobbet.

Om fölet dör i samband med fölningen är det en god idé att spara hinnor och efterbörd, för att få det nya fölet att dofta rätt för stoet. Annars är det bra att istället stryka vaporub eller liknande på stoets mule för att hon inte ska känna fölets doft.

När sto och föl ska föras ihop, bör man ta stoet in i fölets box istället för tvärtom. En injektion med Partoxin gör att mjölken släpper till. Partoxin innehåller hormonet oxytocin, vilket är det hormon som får stoet att släppa ner mjölken. Stoet kan också behöva få en injektion med något lugnande. Har stoet ett spänt juver bör man mjölka ur lite innan man låter fölet dia, så att det inte gör ont på stoet.

Brems på stoet, ett upplyft framben och en person som håller i fölets kropp och är beredd på att snabbt fösa undan fölet om stoet är aggressivt behövs. Det går med andra ord åt en del folk. När fölet (förhoppningsvis) har diat tar man det tillbaka in i sin box (vägg i vägg med stoet) igen. När stoet visar intresse för fölet och helst gnäggar efter det då det kommer eller då fölet gnäggar, är det dags att låta stoet hälsa på fölet.

I allra bästa fall accepterar stoet fölet mer eller mindre omgående. Det är dock att betrakta som undantagsfall. Räkna med att det kommer att ta tid, ofta ett antal dagar med arbete dygnet runt.

Om man inte får tag på en fungerande amma till sitt moderlösa föl, får man göra det näst bästa och föda upp fölet på mjölkersättning. Det finns flera olika märken, men kan vara lite krångligt att få tag på. Det gäller ofta att beställa ganska stora mängder åt gången och ha lång framförhållning så att man inte plötsligt står utan. En rundringning till stuterier och ett antal mil bakom ratten kan bli nödvändigt för att skrapa ihop lite pulver här och lite pulver där, tills man hinner få hem via en foderleverantör.

Får man föl varje år kan det vara en god idé att varje år frysa in ett antal liter vanlig stomjölk och inte bara råmjölk, för att ha i reserv om man förlorar ett sto, tills man hinner få tag på mjölkersättning.  Mjölken håller sig i frysen i ett år.

Ett litet föl behöver mat minst varannan timme, dygnet runt. Föl brukar snabbt lära sig att dricka ur hink. Den stora fördelen med hink framför nappflaska är att man inte behöver hålla i hinken och därmed minskar man risken för att fölet blir för präglat på människan. Så fort fölet lärt sig att dricka tillräckliga mängder vatten för att få i sig sin vätska därigenom, kan man vänja över den på mjölkpellets istället för mjölk. OBS! Att det ska vara mjölkpellets och inte fölpellets eller mjölkbaserade fölpellets. Fördelen med mjölkpellets är att det blir så mycket enklare att fodra. Med en creepfeed kan man låta fölet få fri tillgång till pellets, vilket ger en mycket jämnare näringstillförsel, förebygger magsår hos fölet och gör det hela oändligt mycket enklare att sköta.

9. maj, 2017

För något år sedan tömde jag en gammal stallkista som hade stått oanvänd och bortglömd i ett antal år. I den låg en lapp med foderstaten till en av de hästar jag hade då stallkistan senast användes.

Det var ett halvblod, ett ädelt sto på 160. Hon fick enligt min gamla lapp nio kilo grovfoder per dag. Då var det inget konstigt eller ovanligt med den grovfodergivan, man räknade på att hästarna skulle ha minst 1,2 kilo torrsubstans per hundra kilo de vägde. Om man räknar på att hö har en torrsubstanshalt på ca 80% skulle min lilla spensliga märr som vägde 500 kg  alltså ha minst 7,5 kilo grovfoder/dag. 

Numera tänker man mer på att hästens behov av en viss ättid ska tillgodoses, vilket i kombination med en vilja att göra hästhållningen mer praktisk (Inget ont i det!) ofta leder till att hästar som har en ämnesomsättning som inte alls lämpar sig för fri tillgång, ändå får just fri tillgång. 

Att hästen får tugga tillräckligt länge ÄR en viktig aspekt, likaså att det inte ska gå för lång tid mellan fodertillfällena, eftersom det kan leda till magsår. Vissa hästar passar utmärkt till att stå på fri tillgång.

Här hos oss står självklart fölston och unghästar på fri tillgång till ett riktigt bra hösilage, eftersom de har ett högt näringsbehov. Även vår starthäst med tillhörande sällskapsdam som lyckligtvis är relativt svårfödd, får fri tillgång. Våra två ridtravarvalacker får en ganska hög giva grovfoder, men inte fri tillgång och de två lättfödda valackerna, en ponny och en liten stor häst av cobmodell får väldigt begränsad mängd i små portioner fördelat över dygnet varav en viss del är halm.

På det här viset är alla våra hästar i lagom hull, utom cobvalacken som är aningens högt i hull för tillfället. Självklart skulle både han och ponnyvalacken också gärna ha fri tillgång om de fick välja, men det skulle resultera i två vandrande fångrisker. 

När jag var liten fanns det i byn en nordsvensk vid namn Tor. Han var vacker och vänlig och total hästnörd som jag var redan då hände det att jag och en kompis cyklade dit bara för att titta på honom trots att vi hade egna hästar hemma. Det speciella med Tor var hans i vårt tycke fullkomligt magnifika hingstnacke (fast att han var valack). Inte förrän i vuxen ålder förstod jag att den där nacken inte var annat än en enorm fettreserv och att det är mycket troligt att stackars Tor hade fång där han stod i sin gräshage år ut och år in utan att göra något.

En annan häst som har varit berömd för sin nacke i betydligt större kretsar än vad Tors berömmelse sträckte sig, var den gamle Flyingehingsten Herkules. (Se bilden.) Hans massiva nacke var legendarisk. Herkules avlivades när jag gick på Flyinge. Gissa varför? Just det, han fick fång, med hovbensrotation som nästan hade fått hovbenen att tränga igenom sulorna.