Stuteriliv

Riskerna med avel
Ursprungligen postat 2015-05-05.
 

Att avla fram ett eget föl är jättekul. Så länge allt går bra. Speciellt om stoet som är mamma till fölet är ens speciella favorit och älskling. Desto värre blir det då om saker och ting inte går som de ska vid dräktighet och fölning.

Så här är det: De allra flesta fölningar går bra. De som inte går bra har en förmåga att gå åt skogen rätt så kvickt. Med kunskap och rutin ökar chansen att man klarar av att reda ut de eventuella komplikationer som tillstöter. Samtidigt så är det så att oavsett om du är den mest erfarne uppfödare man kan tänka sig, med hundratals fölningar bakom dig, så finns det saker du inte kan fixa och ston och föl som inte går att rädda.

Häromdagen inträffade vår första (och jag hoppas verkligen att det är den sista) katastroffölning. Det har varit nära ögat några gånger förut, men då har vi lyckats lösa det hela. Vi har haft sammanlagt en bit över fyrtio lyckade fölningar, så statistiskt visste vi ju att en fölning med katastrofutgång var att vänta. Fölet låg fel på två sätt, det första felläget lyckades vi rätta, men inte det andra. Fölet dog innan vi hade fått ut det och vi tvingades ta beslutet att avliva Kewpie för att förkorta hennes lidande.

Nu är det så att inte alla har sådan tur att de får fyrtio lyckade fölningar innan det går åt skogen. Jag känner flera stycken som har förlorat både sto och föl på första försöket att avla.

Om du funderar på att ta ett föl på ditt sto, tycker jag att du ska ställa dig själv följande frågor: Om jag förlorar stoet, kommer jag att förlåta mig själv? Är chansen att få ett föl värt risken att förlora både sto och föl? Är svaret nej på någon av de frågorna, tycker jag att du ska köpa dig ett föl istället.

Det finns naturligtvis massor av fler frågor man bör ställa sig innan man börjar avla, som är mitt sto friskt och fritt från defeker, kommer hon att tillföra aveln någonting, har jag möjlighet att vaka över stoet dygnet  runt i vad som kan bli flera veckor? Om stoet dör men fölet klarar sig, har jag möjlighet (tid och ekonomi, mjölkersättning är DYRT och fölet behöver mat dygnet runt) att ta hand om ett moderlöst föl?

Det är så lätt att ha en romantiserad bild av lyckliga ston med söta föl och kanske ännu lättare att förtränga risken att man kan förlora sitt sto.

Vi kommer att fortsätta med vårt avelsarbete, det är liksom det vi gör. De fölston vi har, har vi av den enkla anledningen att vi ska ta föl på dem. Givetvis älskar vi dem och vill att de ska må toppenbra hela tiden, givetvis var det alldeles fruktansvärt häromnatten när Kewpie och hennes föl dog. 

Tänk hur ännu mycket värre det hade varit om hon hade varit vårt enda sto, om hon hade varit min träningskompis i flera år och planen hade varit att vi efter fölet skulle träna vidare i ett antal år. Hade det varit förutsättningarna, hade jag inte betäckt.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

Du gillar den här sidan