Stuteriliv

Fri tillgång, inte bara bra

För något år sedan tömde jag en gammal stallkista som hade stått oanvänd och bortglömd i ett antal år. I den låg en lapp med foderstaten till en av de hästar jag hade då stallkistan senast användes.

Det var ett halvblod, ett ädelt sto på 160. Hon fick enligt min gamla lapp nio kilo grovfoder per dag. Då var det inget konstigt eller ovanligt med den grovfodergivan, man räknade på att hästarna skulle ha minst 1,2 kilo torrsubstans per hundra kilo de vägde. Om man räknar på att hö har en torrsubstanshalt på ca 80% skulle min lilla spensliga märr som vägde 500 kg  alltså ha minst 7,5 kilo grovfoder/dag. 

Numera tänker man mer på att hästens behov av en viss ättid ska tillgodoses, vilket i kombination med en vilja att göra hästhållningen mer praktisk (Inget ont i det!) ofta leder till att hästar som har en ämnesomsättning som inte alls lämpar sig för fri tillgång, ändå får just fri tillgång. 

Att hästen får tugga tillräckligt länge ÄR en viktig aspekt, likaså att det inte ska gå för lång tid mellan fodertillfällena, eftersom det kan leda till magsår. Vissa hästar passar utmärkt till att stå på fri tillgång.

Här hos oss står självklart fölston och unghästar på fri tillgång till ett riktigt bra hösilage, eftersom de har ett högt näringsbehov. Även vår starthäst med tillhörande sällskapsdam som lyckligtvis är relativt svårfödd, får fri tillgång. Våra två ridtravarvalacker får en ganska hög giva grovfoder, men inte fri tillgång och de två lättfödda valackerna, en ponny och en liten stor häst av cobmodell får väldigt begränsad mängd i små portioner fördelat över dygnet varav en viss del är halm.

På det här viset är alla våra hästar i lagom hull, utom cobvalacken som är aningens högt i hull för tillfället. Självklart skulle både han och ponnyvalacken också gärna ha fri tillgång om de fick välja, men det skulle resultera i två vandrande fångrisker. 

När jag var liten fanns det i byn en nordsvensk vid namn Tor. Han var vacker och vänlig och total hästnörd som jag var redan då hände det att jag och en kompis cyklade dit bara för att titta på honom trots att vi hade egna hästar hemma. Det speciella med Tor var hans i vårt tycke fullkomligt magnifika hingstnacke (fast att han var valack). Inte förrän i vuxen ålder förstod jag att den där nacken inte var annat än en enorm fettreserv och att det är mycket troligt att stackars Tor hade fång där han stod i sin gräshage år ut och år in utan att göra något.

En annan häst som har varit berömd för sin nacke i betydligt större kretsar än vad Tors berömmelse sträckte sig, var den gamle Flyingehingsten Herkules. (Se bilden.) Hans massiva nacke var legendarisk. Herkules avlivades när jag gick på Flyinge. Gissa varför? Just det, han fick fång, med hovbensrotation som nästan hade fått hovbenen att tränga igenom sulorna.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

Du gillar den här sidan