Stuteriliv

"Kom får ni se vilken fin kalv jag har köpt"

Publicerades ursprungligen 2012-11-11.

 

De där livsavgörande ögonblicken i livet. Oftast vet man nog inte att de är livsavgörande förrän när man ser tillbaka på dem i efterhand.

Föga anade jag till exempel den där sommardagen när jag var sex år gammal och lekte med min kusin på gräsmattan att jag snart skulle vara med om ett livsavgörande ögonblick. Mitt i leken dök vår farfar upp (vi bodde alla på samma gård) med ett finurligt leende i ansiktet och sade: Kom, så ska ni få se vilken fin kalv jag har köpt.

Snälla som vi var följde vi med för att göra farfar glad, även om vi inombords suckade lite och tänkte att åååh, kalvar har vi väl sett förut.

Nu var det ingen kalv vår luriga farfar hade köpt, utan ett tvåårigt ohanterat shettissto till sina barnbarn. Farfar hade bara något år innan sålt sin nordsvensk till grannen, så kanske blev hans längtan efter en häst på gården för stark?

 

Farfars nordsvensk Sture.

 

Oavsett om hästen var till mest för att glädja farfar eller för att glädja oss, tror jag inte att han anande vad han ställde till med ...

Sedan den dagen har jag inte varit hästlös en dag i mitt liv. Min syster hade ett antal år utan häst, men har nu hästar i stallet igen sedan flera år tillbaka. Min kusin är numera också ägare av både häst och stall.

Shettisen som farfar hade köpt var svart, snäll och mycket busig. Hon hade inget namn när hon kom. I början kallade vi henne för Lilltoka, men så småningom fick hon det något pretensiösa namnet Frida Annabelle.

 

Min farfar var gårdens hästexpert, men om ridning visste han noll och intet. Där var det min storasyster som var experten, för hon hade gått tre år på ridskola när Frida dök upp i våra liv ...  Frida som alltså inte alls var en kalv, reds följaktligen in av min syster följande sommar. (Apropå kalv så red faktiskt jag och en kompis in hennes farfars ena kviga ett antal år senare, men det är en annan historia.) Det var väl lite si och så med den där inridningen av Frida, men det gick iallafall att rida i alla gångarter och även att hoppa lite hinder, även om Frida brukade vägra ungefär hälften av gångerna. Galopp fattade man genom att ha långa tyglar och ropa Yiiihaaa! Hon blev inkörd också utan några incidenter, det var nog en väldig tur att Frida var både lugn och snäll alldeles av sig själv.

 

Många hästar är det som har passerat genom mitt liv sedan dess, både egna och andras. Är det inte märkligt att man kan bli så fascinerad av ett djur och möjligheterna till samspel med det, att man ägnar nästan hela sin tillvaro åt det? Det enda som hittills i mitt liv har lyckats konkurrera med hästarna är mina barn. Det är tur (eller skicklighet) att min man också är hästintresserad.

Han visste nog som sagt var inte vad han ställde till med min älskade farfar, den där sommardagen för trettiotre år sedan.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

Du gillar den här sidan